Äntligen!

En av de mest klassiska tapas rätterna är pimientos padron. Det är små, gröna chillis som steks i olivolja och havssalt. Perfekt öltilltugg. Nu är det lite som ryskroulett att äta dessa läckerheter. Nästan alla är liite, lite starka. Smakar mest som grön paprika + lite värme. Nån gång då och då får man en stark jävel. Nu har jag käkat dessa vid ett flertal tillfällen UTAN att få nån starking. Fram till idag. Lite oväntat var det. Jag gjorde dem själv med lite annat gött. (efter 2 timmars skogscyling). Ett glas vin, lite surf på datorn, och lite god mat. Nä, inte stark, nä inte den heller. Hade nog gett upp. Mozzarellan var uppäten, serranon med. Skulle bara ta den sista, kalla pimienton som låg och skräpade i en hörnet(?) på tallriken. Brränn, sa det. Eller nått. Helt oväntat, jag började t.o.m. svettas på näsryggen. Härligt!